Gudahagen

 
Gudahagen Tempelplatsen, Gullstringsbacken Gamle kyrkogård med backar, är de namn som nämnes i äldre beskrivningar och kartor över den höjdrygg som är belägen 800 meter SV om Näsums Kyrka. Allmänt bekant är platsen idag under namnet Gudahagen. I april 1938 kom en arkeologiedoktor Folke Hansén till platsen, och gjorde en mera omfattande undersökning ( dock ej grävning ) dateringen som här gjordes bestämdes till järnålder. Man fann då första gången spår efter gravar och offerstenar inom området, och därefter föddes namnet ” Gudahagen ”, därför att tydliga jämförelser kunde göras med ”gudahagar” som finnes på Island. 1920 fanns en man vid namn Nils Tollerup verksam, samt en tid bosatt i Näsum. Han lät på egen bekostnad år 1943 resa en minnestavla med följande inskription.

Vandrare stanna. se dig om, här stod forntida helgedom
Heden tid en helig ort, som minner om vad då var stort.
Den hårda sten ej tidens tand förmått förstöra

Människohand ej lämnat mycket orört kvar,av det som forntid uppbyggt har.
Här kämpats mången själslig strid med bön för ära, kamp och frid
Med vördnad dessa stenar spar, de vittnar om hur fordom var.

Den första större provgrävningen som syftade till att försöka klarlägga vilken typ av fornlämning det rörde sig om, samt att datera densamma, ägde rum sommaren 1967. Svaret på den frågan, om någon kristen anknytning till platsen funnits, ingick också i arkeologernas program. Initiativtagare var den numera bortgångne professor Holger Arbman, Lund. Grävningsresultatet finnes redovisat i en artikel i Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1968 av Claes Wahlö som var med som arkeolog assisterande professor Arbman.

Utdrag ur denna artikel redovisas här:

Till objekt för undersökningen valdes en liten låg kulle. Kullen låg väl till som den sydligaste av de på moränbackens krön samlade ovan jord synliga anläggningarna. Utgrävningen började med en avtorvning av den låga kullen. På dess topp var grässvålen mycket tunn, den låg direkt ovanpå en stensättning. Redan på detta stadium bekräftades misstankarna om att man hade att göra med gravanläggningar, man fann nämligen brända ben i avtorvningen.  

Stensättningen bestod av knytnävstora stenar, som var lagda i form av en treudd med armar.
Spridda brända ben påträffades i treuddens yta. I dess norra del vid basen av den nordvästra armen, framkom en koncentration av sotiga brända människoben samt en starkt förrostad järnkniv. Troligen är det fråga om en vikingatida brandgrav. Vid den fortsatta tömningen av nedgravningen under den lilla kullen, stötte spadarna på ett djup av c:a 6 dm
under högtoppen emot sten.

Detta visade sig vara lockhällarna på en hällkista av glimmerskiffer. Kistan var täckt av två lockhällar. Den låg orienterad i nästan exakt öst-västlig riktning. Längden mätt över lockhällarna var 2.48 meter. Efter avlägsnandet av lockhällarna visade det sig att kistan, som var helt jordfri innehöll ett mycket välbevarat skelett, vilande utsträckt med fötterna ot öster och armarna längs sidorna. Vid fötterna låg en avlång sten på tvärs i kistan.

Liket hade uppenbarligen från början vilat med fötterna mot denna sten, eftersom vissa av fotbenen återfanns liggande ovanpå stenen. Hällkistan var sammansatt av 6 st glimmerhällar. Varje långsida la bestod av 2 st avlånga hällar. Kistan hade en inre längd av 2.2 meter och bredden uppgick gick till 0.5 meter. Det enda som i någon mån dolde skelettet var en tät matta av fina rottrådar, vilka omvärvde benen. Kistan var tätad med kalkbitar som pressats in i springorna. Dessutom var vissa delar av skelettet beströdda med kalk. Att tolka kalken som någon hygienisk företeelse avvisades såsom otroligt. Den måste i stället strötts ut för att uppfylla någon religiös-symbolisk funktion. Kalkbitarna i kistans fogar är däremot lätta att förklara, de har endast avsetts för en fullgod tätning av kistan. Det är att märka inte fråga om något slags bruk, vilket i så fall givit kistan en datering.

Skelettet i hällkistan undersöktes vetenskapligt genom den sk C-14 metoden ( radioaktivt kol i benen) .
Man kom då här fram till att gravsättningen ägt rum c:a 920 efter Kr. Graven representerar övergångsskedet mellan hedendom och kristendom. Förutom de gravar som tillhör vikingatiden, fanns spår av äldre gravar på platsen. Dessa tycks tyda på att Gudahagen använts som gravplats sedan 400-talet. 1972 företogs ytterligare en mindre grävning av 5 arkeologistuderande från Lund, under ledning av docent Stig Welinder.

Något mera klarläggande resultat än vad grävningen 1967 gav kom man inte fram till. Man hittade brandgravar och även en mycket illa åtgången skelettgrav, som efter C-14 analys visade sig kunna dateras till början på 1300-tal. Slutomdömet om Gudahagen är vad som framkommit genom dessa undersökningar detta, att det rör sjg om ett gravfält från hedentid, och att gravsättningar kan ha skett så sent som in på 12-1300-talet, således långt efter det att Näsums kyrka redan då var byggd på sin nuvarande plats.

( Utdrag från Näsums Hembygd och Fornminnesförenings Årsbok 1978 )

Copyright © Näsums Hembygdsförening 2008
Created by ® Snapphanen